Jag har klippt håret också, lite grann bak i nacken. Så nu ser det nog nästan okej ut igen! ^_^V Jag har fått alla mina jobb-kläder tvättade. Jag har tittat på Hey!SayJUMP på Domot Kyodai! YYY Hur söta ÄR de egentligen?? YYY
Och Kinki Kids... Tsuyopon är verkligen som den sötaste av nallebjörnar! Och Koichi är sååå rolig! Den tunnhårige-stackaren! <3
Annars sitter jag och börjar kolla upp språkresor som verkar intressanta till nästa år... för jag måste verkligen åka då. Det är en månad sen, nästan exakt, sen jag kom tillbaka från Tokyo, och jag är redan så love-sick att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det blir verkligen värre och värre att komma tillbaka till Sverige varje gång. Kollar även in kurser jag kan läsa innan, och har hittat en jag vill anmäla mig på, som börjar nu i December. Skulle ju passa perfekt, men... jag vill egentligen inte gå själv! *fegis* Men, det blir nog så ändå, hur jag än gör. Ska nog anmäla mig. Jag har ju lovat mig själv att jag ska sluta undvika saker, eller skjuta upp saker jag egentligen vill undvika av ren feghet.
Ja, till Tokyo för studier ska jag ju hur som helst, nästa år. Oktober passar nog perfekt, det är nog så länge jag står ut, men jag hinner samtidigt spara en massa pengar, och eftersom kallskänkan-från-helvetet kommer tillbaka då, samtidigt så... passar det ju verkligen som handen i handsken! Köksis har dock sagt att han inte vill ha henne tillbaka, utan hellre behåller mig. Ha ha. Ja, hur som helst... jag är inte där när hon kommer tillbaka, aldrig mer ska jag låta en människa behandla mig på det där viset. Onda, onda människa. >_<
Annars tycker jag att det mesta känns ganska grått och trist lately. Jag vet inte om jag oroar mig för läkarbesöket på Tisdag, men... som sagt. Jag har lovat mig själv att jag ska sluta skjuta upp saker som känns obehagliga. Så det är bara att pallra sig dit.
Jag vet inte om det är höst-mörkret som spelar in på min melankoli, lately, eller om det är hormonella störningar, eller om det är extrem love-sickness efter Tsubasa, Takki och Tokyo och att jag inte kommer få se dem i jul, eller om jag har jobbat för mycket (igen), eller om jag ätit för mycket godis, eller om jag bara är... off, helt enkelt. Eller om det är för att hat-memet på Livejournal påverkade MITT älskade fandom mer än det förtjänade. T&T fans... vi håller oss utanför resterande Johnnys-fandomen med vilje, för vi vet hur det är. Det är tragiskt då att vi håller det fredligt, lugnt och sansat, och att det bara bygger på vår kärlek för dem, på riktigt, men att då fans infrån ANDRA fandoms ska komma och förstöra det, genom att prata skit om hörnstenar i mitt fandom. Som gör att allt i princip rasar samman. Min favorit fanfic författare kommer säkert aldrig skriva igen; det är fruktansvärt. men hon fick så många kängor att jag förstår precis varför hon säkert väljer bort det. Samma med ett av de mest hängivna fansen jag någonsin sett i mitt hela liv; även ett av de raraste fansen jag någonsin sett - hur hon kunde få kängor och kallas för saker går mig helt förbi. Och om hon nu stänger sin blogg också, så... vet jag inte vad.
Hur kan ett meme för hat - rent och skärt hat - få 5000 replies på bara någon dag. Hur kan det finnas såna människor som är involverade i någonting som bara egentligen ska sprida kärlek? Jag avskyr hur fandoms kan förvandlas till rena hat-härdarna. Avskyr det.
Jag tror att det är det värsta av allt, för mitt humör. Tackey & Tsubasa, och vårat fandom... det är det som gör att jag orkar jobba som jag gör, att jag orkar strunta i allt annat strunt som händer runt omkring i livet. Det är en paus från vardagen, och en paus från verkliga livet. Hade jag klarat av kallskänkan-från-helvetet om jag inte hade haft Tsubasa's underbara skratt som hjälpt mig glömma det i alla fall när jag var hemma? Eller Takki's fantstiska leende. Eler bara dem två, överhuvudtaget. Och så ska folk komma och göra något som ska bara vara källan till glädje, och förstöra det. Det är HEMSKT och det borde inte få vara så.
Antingen är det det, eller så behöver jag sömn. Jag är inte van vid att vara på sånt här humör, heller. Jag är det så sällan så vet aldrig hur jag ska reagera på det de få gånger det verkligen händer...
Men, imorgon börjar en ny vecka, och jag hoppas den blir bättre än den som just har varit. And I'll try and remember to smile more often, too~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar